musik instrument instrument trummor music instrument from english premie factory building instrument texas instrument

shopcenter webbhotell
auktioner auktioner auktioner auktioner auktioner auktioner

Instrument
auktioner

möbler hem trädgård


SHOPCENTER OM INSTRUMENT

Maria McKee sågar den amerikanska drömmen

Maria McKee har varit skivbolagsprodukt och rebell, listtoppare och avantgardist.
På nya skivan Peddlin' dreams gör hon varm americana med texter som ifrågasätter den amerikanska drömmen - ett tema som återkommer i hennes debutpjäs.

För femton år sedan var Maria McKee popstjärna i några månader. Låten Show me heaven ackompanjerade en kärleksscen mellan Tom Cruise och Nicole Kidman i racerbilsrullen Days of thunder och McKee hamnade på listorna.
- Det var inte så kul somdet verkade. Om man inte är lycklig som människa så blir man inte lyckligare av att bli kändis, säger hon.
Maria McKee växte upp i Hollywood, "mitt emellan Beverly Hills och stranden", och bor fortfarande kvar i samma kvarter. Trots det låter hennes nya skiva som ett destillat av det gamla Amerika, nybyggarlandet med öppna vidder och karga bergstrakter.
- Att skriva i americanagenren var ett stilval. Jag växte inte upp på en gård i South Dakota eller i bergen i Virginia. Jag målar det här landskapet som jag har fått genom litteratur, filmer, poesi och konst.
- Jag ville göra en skiva som var mer intim i sången, hade en enklare produktion och skulle locka de gamla fansen - låta dem veta att jag fortfarande älskar det traditionella och att jag alltid kommer att sjunga sådan musik.

 

"Déjà vu" med Beethoven och Strindberg

Söndagens orkesterprogram inrymde två mycket välbekanta verk: Mozarts pianokonsert nr 21, "Elvira Madigan", och Beethovens symfoni nr 3, "Eroica". Den sistnämnda, liksom söndagens uvertyr, Henrik Strindbergs
"Nattlig Madonna", har orkestern spelat förut - Beethovensymfonien senast förra säsongen. Bland Mozarts hela tjugosju pianokonserter får betydligt fler än den s.k. "Elvira Madigan"-konserten betecknas som hörvärda. En av dem är den tidigare utlovade nr 24 i c-moll. Personligen håller jag det som fantasilöst att helt bygga ett program på välkända eller tidigareframförda verk.
Henrik Strindbergs "Nattlig Madonna" är uppkallad efter en tidig dikt av Edith Södergran. Diktens lugn är undertyckt i musiken och i stället lyfts oron fram. I söndagens tolkning formades en övertygande, tätt knuten enhet. Christopher Warren-Green tyglade inledningsvis den rastlösa karaktären och lät musiken etappvis växa sig större under färden. Resultatet blev ett effektfullt, utdraget crescendo.
Young-Choon Parks behandling av pianostämman i Mozarts konsert nr 21 i C-dur (K467) var återhållen och hon betonade musikens introvertare lyriska karaktärer. I yttersatserna gav dock sviktande tempo och rubateringar en något osäker prägel. Inte minst i den annars så sprudlande finalen saknade jag ett jämnare musikaliskt flöde, bättre framhävda skalpassager och en större dynamisk variation. Bäst fungerade det berömda kantabla andandet; här var spelet var elegant och vackert nyanserat. Bristerna hos Stadshussalongens flygel blir särskilt uppenbara i Mozarts avskalade musik. En - åtminstone - tillfällig flytt av något av Tonhallens instrument hade gett solisten de förutsättningar som musiken kräver. Solist och dirigent hade vid mer än ett tillfälle skilda uppfattningar om tempi, i övrigt ljöd ackompanjemanget väl.
Uppjagade tempi och forcerade höjdpunkter resulterade i en orolig och ojämn tolkning av Beethovens tredje symfoni i Ess-dur. De snabbare satserna hade alla behövt större överblickar och bättre struktur. Satsernas långsammare avsnitt blev alltför ofta rena transportsträckor till klimaxarna. Den centrala sorgmarschen fungerade dock utmärkt. Satsen var balanserad och stabil med skiftande karaktärer och dynamik. Den luftiga klangen i den ljusare mellandelen övertygade liksom dirigentens kontrollerade övergångar, i synnerhet till reprisen. Den för symfonien så vitala hornstämman ljöd ovanligt väl. Särskilt i sorgmarschen och i scherzots triodel var insatserna kraftfulla och tydliga.

 

För snart 40 år sedan dog rocklegenden Janis Joplin. På onsdag släpper hennes största fan i Sverige - sångerskan Caroline af Ugglas - hyllningsskivan "Joplin på svenska".

Luften är frisk och hästarna betar utanför Caroline af Ugglas hus på landet utanför Kungsängen. Vi slår oss ner vid hennes köksbord över en kopp te och jag fångas av en avlång tavla som föreställer en stor och ganska kaxig gädda. En bit bort simmar den ensamma guldfisken Long John Silver, men annars är det tomt på djur inne i huset. Sångerskan har så mycket att göra just nu att hennes dobermann får bo hos en kompis. Bara sedan i höstas har hon medverkat i tv 25 gånger.

- Det känns som jag har fått jobb där, skrattar hon. Det blir max 2-3 gånger i veckan så jag håller inte på att stressa ihjäl mig, men det är inte så att jag har tid att baka kokosbollar heller, förtydligar hon energiskt med stark betoning på vissa ord.

Hennes röst är ständigt hes eftersom hon har medfött torra stämband som lätt svullnar vid yttre påfrestning.

 

"Blodsband - eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash" på Uppsala stadsteater
Wadling vinner i längden. Musiken räddar den tunna intrigen.

En medkännande komedi om människor i, om inte samhällets utkant, så i alla fall nederkant. Till musik av Johnny Cash - som också hade underdogperspektiv. Fungerar det?

"Blodsband - eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash" kretsar kring tre syskon med struligt förflutet. Jenny har skärpt sig nu, Jonny har precis släppts från fängelse. Robban (Freddie Wadling) sitter på psyket, vägrar prata utan sjunger bara Cashlåt efter Cashlåt från sin rullstol. Han var nämligen med när Cash en gång gjorde sin legendariska spelning på Österåkeranstalten. Fyll på med en fifflande granne och hans hysteriska flickvän.

Så skrivs Robban ut och det visar sig att dessa fem människor knyts samman av en avgörande händelse i det förflutna. I andra akten rullas intrigen upp mot en vackert gles träkuliss som lika gärna kunde vara en lada på prärien som pjäsens förfallna hus i Bälinge. Men pjäsen är stråtunn och skådespelarna kämpar, med den äran, mot en stolpig text. Särskilt mycket äkta komedi skapas inte heller.

Fast ramen är ju ändå bara en ursäkt för att göra massa Cashlåtar. Och det är i musiken det glimrar till - i My Bodells frireligiöst stompande version av "I walk the line" eller när Maria Antoniou byter träningsbyxor mot fuchsiafärgad 60-talsklänning och gör ballad mot stjärnhimmelsfond. Femmannabandet är genomgående lysande i allt från renlärigt gnällig country till svärtad rock, och Freddie Wadling som Robban är rätt man för Cash mörkaste sånger. Rösten är inte lika grusig som Cash egen, mjukare, men lika djup och precist tydlig. Varje gång Wadling försvinner från scenen inser man att det här borde vara konsert i stället för teater.

 

Brels låga ­brinner än
I kväll har kabarén "Brel" premiär på Vasateatern. En hyllning till den belgiske vispoeten Jacques Brel som sedan genombrottet på 50-talet trollbundit såväl amerikaner som frankofiler.

Petra Nielsen stretchar och småsteppar lite medan ljudteknikern placerar en mikrofonmygga på hennes kollega Christopher Wollter. Det är repetition för kabarén "Brel" på Vasateatern i Stockholm och det rastlösa kompbandet (dragspel, piano, trummor och ståbas) har svårt att låta bli att spela mellan numren. De brister ut i en spontan blues, men byter snart till mer franska tongångar.

- "Madame går med sin stjärt uti Warszawas sköna värld", gastar plötsligt ensemblen. Samtliga är svartklädda och relativt mörkhåriga. Framför allt Petra Nielsen ser oerhört fransk ut. Hon och Christo­pher Wollter skämtar medan de övar på några passionerade tangosteg.

Eftersom föreställningen saknar dialog och övergripande handling föredrar producenten och regissören Olle Ljungberg att kalla uppsättningen för en musikalisk kabaré hellre än en musikal. De 27 sångerna berättar var sin historia och är kombinerade efter ämne och dynamiken i låtföljden.

- Kärnan är livet, kärleken och döden; och grundtesen är att kärleken är starkast. Det hela är lite bibliskt, säger han.

Något som är logiskt eftersom Brel var troende katolik. Ljungberg tillägger att Brel samtidigt var förbannad på påven.

- Men allra mest förbannad var han på flamländarna och deras stelbenta nationalism.

I början av 80-talet rådde Brel-feber i Sverige. Jan Malmsjö, som tolkat Brel redan 1958, spelade in hans sånger och blev en av belgarens Sverigeambassadörer - liksom Evabritt Strandberg och Tommy Körberg. 1982 var det premiär för "Jacques Brel lever än" på Göteborgs stadsteater, en svensk version av den amerikanska succémusikalen "Jacques Brel is alive and well and living in Paris" som uruppfördes 1967. Till skillnad från originalet saknade den svenska versionen redan då dialog, vilket inte tycks ha stört publiken det minsta.

- Jag minns premiären i Göteborg som den största händelsen i mitt liv. Folk var fullständigt galna. Sedan såldes biljetter på svarta börsen på Götaplatsen, säger Evabritt Strandberg med en eldig Gloria Swanson-blick.

 

Fullsatt Cirkus hyllade Elvis

Igår, onsdagen 24 januari, bjöd DN sina trogna läsare på en underhållande kväll på Cirkus i Stockholm. Tillsammans med anställda och samarbetsparters fyllde DN de cirka 1000 sittplatserna i salongen. Vi fick se generalrepetetionen av musikalen Elvis som har premiär idag, torsdag 25 januari.

Medryckande sång och dans framfördes med stor entusiasm. Elvis själv, Toralf Nilsson, såg ut att njuta av rampljuset och hans orkester spexade med publiken. En stor sångerska visade sig Tess, Theresia Widarsson, vara. Publiken var andäktig när hon sjöng Elvis Always on my mind ensam på scenen. Även orkestern och tjejerna som dansade imponerade.

Föreställningen framfördes av Glada Hudik-teaterns ensemble. Det är en teatergrupp där utvecklingsstörda och "normalstörda" arbetar tillsammans. De har tidigare gjort stor succé i sin hemstad Hudiksvall där hyllningsföreställningen Elvis har sålt otroliga 15 120 biljetter i en stad med 15 273 invånare.

Musikalen Elvis bygger på Elvis Presleys liv och innehåller många av hans underbara låtar. Vi fick följa outsidern som utmanade en hel värld, hur han som 19-åring spelade in sin första platta That´s all right (mama) på skivbolaget Sun Records och fram till det stora genombrottet. Allt återgavs fritt med mycket humor, musik och dans.

 
 
 
 
 
antikviteter antikhandlare

hittar du inte det du söker? prova och sök nedan:
Google

 
auktioner
 
LÄGG TILL EN WEBBSHOP GRATIS | ANNONSERA PÅ SHOPCENTER | KONTAKTA OSS | KLAGOMÅL | VILLKOR | START SIDAN